Hampus Eurenius

Jag har ingen biljett än men jag vill verkligen se Dolly Parton på Stadion på fredag. Jag såg henne även förra året på Globen och det var bland det bästa och roligaste jag någonsin sett. Jag både skrattade och grät på samma gång. Blev faktiskt intervjuad i DN på stan om mitt förhållande till Dolly och jag berättade att jag gillade henne redan när jag var liten men att det fick ske i smyg. Inte kunde en tolvårig kille mitt i hårdrocksbältet gilla country! Jag fick vänta många år innan jag kunde komma ut som countryfrälst.

Var i New York nyligen och där hajar dom verkligen inte det där med country alls. Om jag säger att jag jag gillar country till en New York-bo tittar dom mycker suspekt på mej och undrar vad jag är för en högerkristen lantis. Men jag förstår att det måste vara en annan sak där. Det är ju liksom på riktigt och inte den där romantiserade westernfantasin som vi har här hemma. Om jag säger till dom att jag gillar country är det väl ungefär samma sak som att jag på södermalm träffar nån från Värmland som säger att han verkligen älskar Christer Sjögren och dansband!

Jag ska i alla fall bege mig till Stadion och hustla med svartabörshajarna om en sittplats på läktaren. Vi kanske ses där!

Paul Stanley, min barndoms idol, står framför folkhavet på Stadion och kraxar med det som finns kvar av hans förr så vassa rockstjärne röst: "presidents may come and go, wars may come and go, but one thing remains the same - we are one big kiss army!

Hur ska jag tolka det här när jag samtidigt vet att bandet uppträder på Support Our Troops-Galor i USA, håller möte med Condoleza Rice på Sheraton och Gene Simmons i bandet nyligen sjungit patriotiska kampsånger tillsammans med en arméorkester? ( att han dessutom gör detta klädd i träningsoverall och hästsvans gör inte saken bättre )

kolla själva! sök Gene Simmons Army på Youtube får ni se själva..

Ja hur ska jag tolka det här? Eller rättare sagt, hur ska jag kunna låta bli att tolka det här som om gubbarna har fått totalt fnatt och storhetsvansinne? Kiss army och alla bomberna, pansarvagnen dom hade på scenen under sina turnéer 1982 och 1983 och låter "War Machine" får helt plötsligt en helt ny innebörd. Siewet Öholm kanske hade rätt när han fördömde hårdrocksbanden i TV-debatten på 80-talet. Dom kanske är rent ut sagt ondskefulla?

Hur som helst så var konserten på Stadion riktigt dålig. Ett låtval som tyder på total avsaknad av självdistans. Dom väljer att spela hela sin första live-skiva från 1975 rakt av som om vi ska tro på att vi ser bandet det året. Men tyvärr är dom inte alls i samma form längre. Dom kraxar och spelar fel och ser allmänt gubbiga och oengagerade ut och jag tröttnar snabbt. Börjar gå runt och letar upp en sittplats istället för min ståplats i främre sektionen. Sen sitter jag där och gäspar mig igenom resten av konserten. Kiss varken underhåller eller imponerar på mig längre. Jag känner mig helt likgiltig inför vad jag sett och hört.

Kiss var mina största idoler när jag var barn och tonåring. Hela rummet var tapetserat med affischer och jag kunde alla frågor när Salme Oja van 48 000 i "Kvitt eller Dubbelt" på TV. Sen när jag var 19 träffade jag Gene Simmons. Vi hade letat upp hotellet som bandet bodde på och hångde i baren tills dom kom ner för att äta frukost. Gene bjöd över oss till sitt bord och beställde in te och kakor. När jag fick träffa honom på riktigt och se att han bara var en gammal gubbsjuk megaloman föll bilden av idolen. Det kändes inte längre likadant. Dom var vanliga människor för mig. Och ganska töntiga såna dessutom. Och nu har jag dessutom insett att dom är riktigt sjuka i huvudet.

Jag skulle inte vilja se dom igen om dom spelar i Sverige igen! Hellre vill jag se Dolly Parton och Emmylou Harris som gästar Sverige i år.

Såg nyss SVT:s dokumentär "Ers Kungliga Höghet Westling" och hoppades få se någonting nytt och smaskigt om konflikten mellan Westling och Kungen och om vem Daniel egentligen är och vad han sysslar med. Lockades av att jag hört att Kungahuset försökt stoppa dokumentären. Men det var som vanligt väldigt slätstruket och förutsägbart. En massa gamla dammiga arkivbilder och talking heads. Inget nytt. Men det var lite underhållande att se den gamle fisförnäme adels-stofilen Ancarcrona försöka diplomatiskt förklara varför det inte passar sig att en icke-överklassperson ska få gifta in sig i hovet.

Alla säger att Daniel är så "vanlig" som kommer från Ockelbo. Men ingen berättar hur vanlig han är. Jag undrar fortfarande var hans föräldrar jobbar med och om dom är fattiga eller rika. Jag menar, man kan väl ha pengar fast man bor på en liten ort i Sverige? Om hans pappa driver ett sågverk eller ett skogsbolag eller nåt kan han ju vara rik. Varför är det ingen som berättar mer exakt vad det är för omständigheter han kommer från? När det är det som är så intressant för alla. Eller vet alla redan det och är det bara jag av alla i hela Sverige som har missat det?

Jag menar, det är ju en väldig skillnad på att vara storbonde, skogsägare eller nåt eller att vara taxichaufför eller jobba på lokala macken.. Vem är Daniel Westling och varför fick vi inte veta det i en dokumentär som utger sig för att handla om honom?

Den där republikanska föreningen verkar ju vara dom enda i det här landet som har vettiga åsikter om kungahuset - nämligen att det ska avskaffas så fort det bara är möjligt. Det är ju helt sjukt att man ska kunna ärva en titel utan att behöva göra rätt för den på något sätt. Kyrkan har vi skilt från staten. Nu är det dags att vi även skiljer kungahuset från staten och förpassar Bernadotterna till historieböckerna!

Jag har haft som tradition att se "Året Med Kungafamiljen" på SVT. Statens propaganda för monarkin har länge fascinerat mig. För propaganda är just vad det är. Det är det ingen fråga om. Det här är inget granskande reportage om hur apanaget spenderats eller om det verkligen är rätt att man i Sverige 2008 kan ärva en titel utan att göra sig förtjänt av den på egen hand. Denna kvarleva från feodalsamhället har alltid gjort mig förundrad. Och det mest förundrande är att nästan ingen verkar bry sig. Man försvarar det med att "dom gör så mycket bra för Sverige" och dom "sätter Sverige på kartan". Men själv skäms jag bara över att en kung ska sätta Sverige på kartan. För mig symboliserar det bara bakåtsträvande konservativt tänkande.

I årets program får vi bland annat se kungen och drottningen gå runt och klippa band och representera för det bugande folket och Karl Philip på vernissage för sin nya fotoutställning. Denna gång har han lämnat socialreportaget och fokuserat på orkidéer i stället (drottningen tyckte det var mycket trevligt).

Tidigare år har vi fått se en del intervjuer hemma i soffan på slottet med kungen och drottningen. Vi har fått se dom fira jul tillsammans och stoppa korv mm. Men i år uteblev intervjuerna. Vågar dom inte längre ställa upp för reportrarna efter alla korkade uttalanden från kungen och Brunei och dom stekta sparvarna som inte skulle komma flygande? Eller är det alla parodier i Hey Baberiba som fått dom att dra sig tillbaka. För vi får bara se kungaparat från avstånd, åkandes kortege, klippandes band, vinkendes och leende mot folket.

När man går på bio i Thailand får man innan filmen se en kort propagandafilm på fem minuter där den Thailändske kungen bland annat rider på en vit häst och omges av en lysande gloria. Man uppmanas till att stå upp och visa sin respekt för hans majestät konungen av Thailand.

Jag frågade en taxichaufför om vad han tyckte om kungen i Thailand. Han sa att han älskade "sin" kung och att han var en fantastisk människa som reste runt och fotograferade. När jag frågade honom om kungen verkligen gjorde någon nytta för landet eller bara levde lyxliv på bekostnad av den fattiga befolkningen tittade han bara surt på mig och sa att han inte kunde tala engelska längre.. Då slog det mig hur stark monarkin är i Thailand. Hoppas det aldrig blir så här hemma.

(kolla året med kungafamiljen på svt.se)

Ikväll åt jag god mat på Grill Ruby i Gamla Stan. GRRRRRRR va gott! Först åt jag min mat och sen åt jag min flickväns mat.. bra med tjejer med små magar.

I hela mitt liv har jag varit rädd för vatten, speciellt att vara UNDER vattnet. När jag skulle ta baddaren i mellanstadiet hade jag ett jäkla sjå med att "koka kaffe" och annat som innebar att stoppa ner huvudet under vattnet. Sen dess har jag konsekvent undvikit detta i hela mitt vuxna liv. Och när jag för första gången skulle snorkla i Mexiko för ett par år sen så greps jag av panik. Fiskarna kom fram till mig och stirrade på mig och visade tänderna och lät sina slemmiga kroppar stryka mina ben. Jag klarade bara inte av det. Att det dessutom fanns hajar gjorde inte saken bättre.

Men när jag i somras var i Malaysia bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu ska jag ta vatten över huvudet och trotsa rädslan. Jag skrev in mig på ett dykcenter, drog på mig trikåerna och tuberna och kastade mig ner på 20 meters djup. Ska man göra det, ska man göra det ordentligt, anser jag. Efter fruktansvärda övningar där man ska ta av sig cyklop, tuber och hela faderullan nere på botten och sen ta på allt igen och åtskilliga kallsupar och livräddningar från min pålitliga instruktör lyckades jag i alla fall ta mig igenom allt. Dessutom stannade jag i poolen ett par timmar extra per kväll när dom andra softade och läste teorin på hotellrummen för att öva med snorkeln så att jag inte fick kallsup hela tiden.

Har alltid haft lättare för teori, samma sak när jag skulle ta körkortet. Jag råpluggade och satte alla rätt på provet men när jag skulle köra upp gjorde jag dom mest dumma misstag, körde för fort, glömde sätta på vindrutetorkarna, kunde inte fickparkera mm. Dykning var också lättare i teorin. Men sen när man är där nere och det bubblar en massa och man åkar upp och ner stirrar upp mot ytan 20 meter upp är man inte så kaxig längre.

Till slut gick det. Jag klarade slutprovet och kan nu titulera mig certifierad dykare! Det trodde ni inte!

Såg tredje delfinalen av Schlagerfestivalen i lördags. Det var riktigt kul men när Nordman greppade mikrofonen klarade jag inte av det längre. Hela min kropp vred sig i obehag över hans häxbrännarlåt och stirriga kåkfararblick. Jag blir generad och måste titta bort. Svenska folket, jag frågar mig, hur kan ni låta en sån vikingadåre gå vidare till andra chansen?

Nordman förtjänar ingen andra chans. Ja, alltså inte i schlagern i alla fall. Däremot önskar jag honom all lycka till med sin sprit och drogrehabilitering!

Minns när jag 1996 satt i gräset med min kusin Aron på Hultsfred och käkade veglasagne. Ett nytt band som sjöng om hur dom inte fick på sig ett par blåjeans stod på scenen i solskenet. Vi tittade på varandra, skakade på våra tonårskalufser och avfärdade dom som ett "typiskt one hit wonder". Sen gick vi och såg Dia Psalma istället...

Tolv år senare åker jag till Västerås och ser samma band dra av hit efter hit för en publik i extas. Vem bryr sig idag om Dia Psalma?