Åh jag vill se Dolly Parton på fredag!

Jag har ingen biljett än men jag vill verkligen se Dolly Parton på Stadion på fredag. Jag såg henne även förra året på Globen och det var bland det bästa och roligaste jag någonsin sett. Jag både skrattade och grät på samma gång. Blev faktiskt intervjuad i DN på stan om mitt förhållande till Dolly och jag berättade att jag gillade henne redan när jag var liten men att det fick ske i smyg. Inte kunde en tolvårig kille mitt i hårdrocksbältet gilla country! Jag fick vänta många år innan jag kunde komma ut som countryfrälst.

Var i New York nyligen och där hajar dom verkligen inte det där med country alls. Om jag säger att jag jag gillar country till en New York-bo tittar dom mycker suspekt på mej och undrar vad jag är för en högerkristen lantis. Men jag förstår att det måste vara en annan sak där. Det är ju liksom på riktigt och inte den där romantiserade westernfantasin som vi har här hemma. Om jag säger till dom att jag gillar country är det väl ungefär samma sak som att jag på södermalm träffar nån från Värmland som säger att han verkligen älskar Christer Sjögren och dansband!

Jag ska i alla fall bege mig till Stadion och hustla med svartabörshajarna om en sittplats på läktaren. Vi kanske ses där!

Kiss på Stadion

Paul Stanley, min barndoms idol, står framför folkhavet på Stadion och kraxar med det som finns kvar av hans förr så vassa rockstjärne röst: "presidents may come and go, wars may come and go, but one thing remains the same - we are one big kiss army!

Hur ska jag tolka det här när jag samtidigt vet att bandet uppträder på Support Our Troops-Galor i USA, håller möte med Condoleza Rice på Sheraton och Gene Simmons i bandet nyligen sjungit patriotiska kampsånger tillsammans med en arméorkester? ( att han dessutom gör detta klädd i träningsoverall och hästsvans gör inte saken bättre )

kolla själva! sök Gene Simmons Army på Youtube får ni se själva..

Ja hur ska jag tolka det här? Eller rättare sagt, hur ska jag kunna låta bli att tolka det här som om gubbarna har fått totalt fnatt och storhetsvansinne? Kiss army och alla bomberna, pansarvagnen dom hade på scenen under sina turnéer 1982 och 1983 och låter "War Machine" får helt plötsligt en helt ny innebörd. Siewet Öholm kanske hade rätt när han fördömde hårdrocksbanden i TV-debatten på 80-talet. Dom kanske är rent ut sagt ondskefulla?

Hur som helst så var konserten på Stadion riktigt dålig. Ett låtval som tyder på total avsaknad av självdistans. Dom väljer att spela hela sin första live-skiva från 1975 rakt av som om vi ska tro på att vi ser bandet det året. Men tyvärr är dom inte alls i samma form längre. Dom kraxar och spelar fel och ser allmänt gubbiga och oengagerade ut och jag tröttnar snabbt. Börjar gå runt och letar upp en sittplats istället för min ståplats i främre sektionen. Sen sitter jag där och gäspar mig igenom resten av konserten. Kiss varken underhåller eller imponerar på mig längre. Jag känner mig helt likgiltig inför vad jag sett och hört.

Kiss var mina största idoler när jag var barn och tonåring. Hela rummet var tapetserat med affischer och jag kunde alla frågor när Salme Oja van 48 000 i "Kvitt eller Dubbelt" på TV. Sen när jag var 19 träffade jag Gene Simmons. Vi hade letat upp hotellet som bandet bodde på och hångde i baren tills dom kom ner för att äta frukost. Gene bjöd över oss till sitt bord och beställde in te och kakor. När jag fick träffa honom på riktigt och se att han bara var en gammal gubbsjuk megaloman föll bilden av idolen. Det kändes inte längre likadant. Dom var vanliga människor för mig. Och ganska töntiga såna dessutom. Och nu har jag dessutom insett att dom är riktigt sjuka i huvudet.

Jag skulle inte vilja se dom igen om dom spelar i Sverige igen! Hellre vill jag se Dolly Parton och Emmylou Harris som gästar Sverige i år.


Kent

image2

Minns när jag 1996 satt i gräset med min kusin Aron på Hultsfred och käkade veglasagne. Ett nytt band som sjöng om hur dom inte fick på sig ett par blåjeans stod på scenen i solskenet. Vi tittade på varandra, skakade på våra tonårskalufser och avfärdade dom som ett "typiskt one hit wonder". Sen gick vi och såg Dia Psalma istället...

Tolv år senare åker jag till Västerås och ser samma band dra av hit efter hit för en publik i extas. Vem bryr sig idag om Dia Psalma?

RSS 2.0