Hampus Eurenius

Ikväll åt jag god mat på Grill Ruby i Gamla Stan. GRRRRRRR va gott! Först åt jag min mat och sen åt jag min flickväns mat.. bra med tjejer med små magar.

I hela mitt liv har jag varit rädd för vatten, speciellt att vara UNDER vattnet. När jag skulle ta baddaren i mellanstadiet hade jag ett jäkla sjå med att "koka kaffe" och annat som innebar att stoppa ner huvudet under vattnet. Sen dess har jag konsekvent undvikit detta i hela mitt vuxna liv. Och när jag för första gången skulle snorkla i Mexiko för ett par år sen så greps jag av panik. Fiskarna kom fram till mig och stirrade på mig och visade tänderna och lät sina slemmiga kroppar stryka mina ben. Jag klarade bara inte av det. Att det dessutom fanns hajar gjorde inte saken bättre.

Men när jag i somras var i Malaysia bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu ska jag ta vatten över huvudet och trotsa rädslan. Jag skrev in mig på ett dykcenter, drog på mig trikåerna och tuberna och kastade mig ner på 20 meters djup. Ska man göra det, ska man göra det ordentligt, anser jag. Efter fruktansvärda övningar där man ska ta av sig cyklop, tuber och hela faderullan nere på botten och sen ta på allt igen och åtskilliga kallsupar och livräddningar från min pålitliga instruktör lyckades jag i alla fall ta mig igenom allt. Dessutom stannade jag i poolen ett par timmar extra per kväll när dom andra softade och läste teorin på hotellrummen för att öva med snorkeln så att jag inte fick kallsup hela tiden.

Har alltid haft lättare för teori, samma sak när jag skulle ta körkortet. Jag råpluggade och satte alla rätt på provet men när jag skulle köra upp gjorde jag dom mest dumma misstag, körde för fort, glömde sätta på vindrutetorkarna, kunde inte fickparkera mm. Dykning var också lättare i teorin. Men sen när man är där nere och det bubblar en massa och man åkar upp och ner stirrar upp mot ytan 20 meter upp är man inte så kaxig längre.

Till slut gick det. Jag klarade slutprovet och kan nu titulera mig certifierad dykare! Det trodde ni inte!