Kiss på Stadion

Paul Stanley, min barndoms idol, står framför folkhavet på Stadion och kraxar med det som finns kvar av hans förr så vassa rockstjärne röst: "presidents may come and go, wars may come and go, but one thing remains the same - we are one big kiss army!

Hur ska jag tolka det här när jag samtidigt vet att bandet uppträder på Support Our Troops-Galor i USA, håller möte med Condoleza Rice på Sheraton och Gene Simmons i bandet nyligen sjungit patriotiska kampsånger tillsammans med en arméorkester? ( att han dessutom gör detta klädd i träningsoverall och hästsvans gör inte saken bättre )

kolla själva! sök Gene Simmons Army på Youtube får ni se själva..

Ja hur ska jag tolka det här? Eller rättare sagt, hur ska jag kunna låta bli att tolka det här som om gubbarna har fått totalt fnatt och storhetsvansinne? Kiss army och alla bomberna, pansarvagnen dom hade på scenen under sina turnéer 1982 och 1983 och låter "War Machine" får helt plötsligt en helt ny innebörd. Siewet Öholm kanske hade rätt när han fördömde hårdrocksbanden i TV-debatten på 80-talet. Dom kanske är rent ut sagt ondskefulla?

Hur som helst så var konserten på Stadion riktigt dålig. Ett låtval som tyder på total avsaknad av självdistans. Dom väljer att spela hela sin första live-skiva från 1975 rakt av som om vi ska tro på att vi ser bandet det året. Men tyvärr är dom inte alls i samma form längre. Dom kraxar och spelar fel och ser allmänt gubbiga och oengagerade ut och jag tröttnar snabbt. Börjar gå runt och letar upp en sittplats istället för min ståplats i främre sektionen. Sen sitter jag där och gäspar mig igenom resten av konserten. Kiss varken underhåller eller imponerar på mig längre. Jag känner mig helt likgiltig inför vad jag sett och hört.

Kiss var mina största idoler när jag var barn och tonåring. Hela rummet var tapetserat med affischer och jag kunde alla frågor när Salme Oja van 48 000 i "Kvitt eller Dubbelt" på TV. Sen när jag var 19 träffade jag Gene Simmons. Vi hade letat upp hotellet som bandet bodde på och hångde i baren tills dom kom ner för att äta frukost. Gene bjöd över oss till sitt bord och beställde in te och kakor. När jag fick träffa honom på riktigt och se att han bara var en gammal gubbsjuk megaloman föll bilden av idolen. Det kändes inte längre likadant. Dom var vanliga människor för mig. Och ganska töntiga såna dessutom. Och nu har jag dessutom insett att dom är riktigt sjuka i huvudet.

Jag skulle inte vilja se dom igen om dom spelar i Sverige igen! Hellre vill jag se Dolly Parton och Emmylou Harris som gästar Sverige i år.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0