Hampus Eurenius

I hela mitt liv har jag varit rädd för vatten, speciellt att vara UNDER vattnet. När jag skulle ta baddaren i mellanstadiet hade jag ett jäkla sjå med att "koka kaffe" och annat som innebar att stoppa ner huvudet under vattnet. Sen dess har jag konsekvent undvikit detta i hela mitt vuxna liv. Och när jag för första gången skulle snorkla i Mexiko för ett par år sen så greps jag av panik. Fiskarna kom fram till mig och stirrade på mig och visade tänderna och lät sina slemmiga kroppar stryka mina ben. Jag klarade bara inte av det. Att det dessutom fanns hajar gjorde inte saken bättre.

Men när jag i somras var i Malaysia bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu ska jag ta vatten över huvudet och trotsa rädslan. Jag skrev in mig på ett dykcenter, drog på mig trikåerna och tuberna och kastade mig ner på 20 meters djup. Ska man göra det, ska man göra det ordentligt, anser jag. Efter fruktansvärda övningar där man ska ta av sig cyklop, tuber och hela faderullan nere på botten och sen ta på allt igen och åtskilliga kallsupar och livräddningar från min pålitliga instruktör lyckades jag i alla fall ta mig igenom allt. Dessutom stannade jag i poolen ett par timmar extra per kväll när dom andra softade och läste teorin på hotellrummen för att öva med snorkeln så att jag inte fick kallsup hela tiden.

Har alltid haft lättare för teori, samma sak när jag skulle ta körkortet. Jag råpluggade och satte alla rätt på provet men när jag skulle köra upp gjorde jag dom mest dumma misstag, körde för fort, glömde sätta på vindrutetorkarna, kunde inte fickparkera mm. Dykning var också lättare i teorin. Men sen när man är där nere och det bubblar en massa och man åkar upp och ner stirrar upp mot ytan 20 meter upp är man inte så kaxig längre.

Till slut gick det. Jag klarade slutprovet och kan nu titulera mig certifierad dykare! Det trodde ni inte!

Såg tredje delfinalen av Schlagerfestivalen i lördags. Det var riktigt kul men när Nordman greppade mikrofonen klarade jag inte av det längre. Hela min kropp vred sig i obehag över hans häxbrännarlåt och stirriga kåkfararblick. Jag blir generad och måste titta bort. Svenska folket, jag frågar mig, hur kan ni låta en sån vikingadåre gå vidare till andra chansen?

Nordman förtjänar ingen andra chans. Ja, alltså inte i schlagern i alla fall. Däremot önskar jag honom all lycka till med sin sprit och drogrehabilitering!

Minns när jag 1996 satt i gräset med min kusin Aron på Hultsfred och käkade veglasagne. Ett nytt band som sjöng om hur dom inte fick på sig ett par blåjeans stod på scenen i solskenet. Vi tittade på varandra, skakade på våra tonårskalufser och avfärdade dom som ett "typiskt one hit wonder". Sen gick vi och såg Dia Psalma istället...

Tolv år senare åker jag till Västerås och ser samma band dra av hit efter hit för en publik i extas. Vem bryr sig idag om Dia Psalma?